Denna bok rymmer två antika dialoger. Den första är Ciceros Om ödet i vilken Cicero diskuterar ödet som begrepp och för fram tanken att också den fria viljan är en aspekt av ödet. I princip avfärdar Cicero ställningstagandet att världen är deterministiskt inordnad. Människan kan själv verka för att bli framgångsrik. Om allt vore förutbestämt skulle något sådant inte vara möjligt.

Den andra är Senecas Om försynen i vilken denne argumenterar för att inget ont händer den som är god. Man måste bara förstå vad ond egentligen innebär. Seneca som var stoiker menar att man aldrig får ge efter för motgångar utan att man måste fortsätta kämpa och på så sätt kontrollera sitt öde. Den vise förstår hur ödet yttrar sig och har därför inget att frukta.

De båda texterna kan därför med fördel ställas emot varandra. De speglar två angrepp på samma filosofiska problem. I samtalen möts vi av ett förhållandevis modernt synsätt på den fria viljan. Med en närmast vetenskaplig metod granskar Cicero kritiskt de utsagor som han diskuterar och bemöter argument från andra tänkare, som Demokritos, Herakleitos, Empedokles och Aristoteles.

Ciceros De fato skrevs under våren år 44 f.Kr., strax efter mordet på Julius Caesar. Senecas De providentia tros ha nedtecknats år 64 e.Kr., något knappt år innan hans bortgång. Med inledning och noter av översättaren Lars Nykvist.