Slavomir Rawicz var en ung polsk kavalleriofficer när han år 1939 häktades av ryssarna misstänkt för spioneri och efter en sedvanligt grym och grotesk rättegång dömdes till tjugofem års straffarbete i Sibirien. Han och hans olyckskamrater stuvades in i godsfinkor för vidarebefordran österut. När järnvägen tog slut vidtog en fruktansvärd dödsmarsch mot lägret, i snö och köld och med fångarna länkade vid varandra med kedjor. Jämfört med dessa strapatser föreföll livet i arbetslägret nästan drägligt. Men tanken på flykt fanns där från början av vistelsen i lägret och i mars 1941 bröt sig Rawicz tillsammans med sex likasinnade ut ur lägret med Indien som mål. En polsk flicka på rymmen slöt sig till sällskapet nära Bajkalsjön, och den långa vandringen fortsatte genom Mongoliet, över Gobiöknen till Tibet, över Himalaya till Indien. Men endast fyra av de åtta flyktingarna nådde friheten. Två stupade i Gobiöknen, en dog av utmattning i Tibet och den fjärde störtade - med slutmålet nästan inom synhåll - i en klyfta i Himalaya.

Bland de överlevande var alltså Slavomir Rawicz. Hans berättelse om sina fantastiska strapatser har blivit en till ytterlighet fascinerande bok, Flykten från Stalins läger. Den har också blivit en enorm läsar- och kritikersuccé i England, som var författarens hemland tills han gick bort. Men med framgången kom tvivlen: Var detta verkligen möjligt? Kunde Rawicz bevisa sin historia? Det ställde sig givetvis svårt att bevisa så många år efteråt. Mot skeptikerna står emellertid alltjämt författarens sanningsförsäkran.

Nyutgivningen av Flykten från Stalins läger rekommenderades Historiska Media av bland annat journalisten och östeuropakorrespondenten Kjell Albin Abrahamson som också skrivit ett förord till boken. Där lyfter han framförallt fram två viktiga ingredienser som gör den här boken särskilt värdefull: det ena är innehållet, det andra är att den är en pärla i genren av böcker som handlar om att rymma från fientliga områden. Stoffet i Rawicz bok är enastående och man rycks med eftersom de fruktansvärda villkoren är så osentimentalt beskrivna. Kjell Albin Abrahamson säger: "Hela historien är så gripande, så nervpåfrestande att man fysiskt plågas av att läsa boken. Att man blir så tagen beror inte bara på den dramatiska handlingen. Både dramatiken och monotonin förstärks av den torra, nästan känslokalla återhållsamhet som är bokens signum. Inte ett spår av självömkan. Inte ett uns av självheroisering. Den osannolika berättelsen växer till ett homeriskt epos om människans fysiska styrka och själens längtan efter frihet." Texten fick på sina ställen till och med även den stränga och kallhamrade språkredaktören att bli tårögd.

Om "fly-eller-dö"- genrens lockelse skriver Abrahamson: "Flyktingböckerna pekar, nästan på ett religiöst sätt, mot den strimma ljus som döljer sig också i den mest becksvarta natten. Vårt behov av tröst och uppmuntran är omättligt. Flyktböcker ingjuter hopp och tillförsikt. Vår egen dagliga kamp mot oförstående chefer, en lön som inte vill räcka till den 25: e eller mot samhällets orättvisor, alla dessa banala och stora duster sublimeras i lägerfångarnas kamp mot orimliga odds. Krigsfångarna blir våra ställföreträdare för allt det vi själva inte gör. De flyr för att vi själva ska få känna oss som hjältar. De vågar det vi vankelmodiga själva inte törs."

Kanske spelar det alltså inte så stor roll om bokens verklighetsunderlag mot förmodan skulle vara bristfälligt. Dikt eller verklighet utgör Flykten från Stalins läger en oerhört fängslande läsning, som knappast överträffas av någon av de skönlitterära äventyrsförfattarna. Den skygge antihjälten Slavomir Rawicz gav inte en enda intervju i hela sitt liv. Den 5 april 2004 avled den mystiske författaren i sitt hem i England. Hans enda bok Flykten från Stalins läger är en gåva till alla människor i kampen mot brun och röd diktatur, krig och förtryck.

Boken utkom 1956 i en första svensk version under namnet Lång väg till frihet och det är den översättningen som fräschats upp i HM:s utgåva.