I denna bok finns stor risk att bli förvirrad, ty kvinnan som skriver den är sjuk i Alzheimer. Hennes dagboksanteckningar ger läsaren en inblick i sjukdomens tidiga skede, samt i sorgen och i smärtan av att vara drabbad.
Minsta kognitiva ansträngning skapar en väldig trötthet, och saker som att handla, läsa, betala räkningar eller sminka sig har blivit allt svårare. Vardagen skildras med allt den nu kommit till att innebära: försvunna glasögon och borttappade ord, skamkänslor och ångest, nedstämdhet och psykologsamtal, boendestöd och bromsmediciner, men också många skratt och värdefulla stunder tillsammans med familj och vänner.
Rie har själv arbetat på flera platser inom vården, däribland både som undersköterska och chef inom äldrevården. Hon vet därigenom, på gott och ont, väl vad som väntar. Det gör henne oerhört ont att tänka på de nära hon måste lämna bakom och på allt som oundvikligen ska komma. Att skriva dagboksanteckningar så gott det nu går ger struktur och är en trygghet. Det hon skrivit kommer stå kvar även när hon själv har glömt det. Anteckningarna blir något att luta sig mot när det inte längre går att luta sig mot minnet. Rie skriver också för att hon fortfarande kan, och att kunna dela med sig av hennes upplevelse skapar någon slags mening med allt.