Vad gör man när ens liv går i spillror?
Vad gör man när man inte vill mer?
Jag minns att det som förbryllade mig mest var hur världen verkade fortsätta som vanligt. Ingen verkade förstå den katastrof som hade drabbat mig. Så ont som det gjorde i mig borde alla hållit i mig och hjälpt mig att stå. Men ingenting. Det var som om ingenting hade hänt.
Som om det var en förödelse som skakat hela världen men som bara jag kände av. Det var som om någon ryckt ut mitt hjärta och slitit det itu. Det gjorde så ont att jag på riktigt trodde att jag skulle dö. Men det var abstrakt. Både smärtan och det som hade hänt. Så det var bara
jag som kunde se och som kunde känna. Det värsta var också det att jag inte hade utsatts för någonting värre. Någonting mer allvarligt. Jag hade bara förlorat mitt liv och mina drömmar på samma dag. Det var allt. Och det var just det, Sofie. Att jag var så väldigt ensam i det. Det
stöd jag fick, vem jag än vände mig till, handlade om att det skulle gå över. Att de visste hur det kändes, men att det skulle gå över. Just det, Sofie, just de orden. Den frasen. Den fick mig att vilja slå alla som sa så. För det var ingen ingen! som visste hur det kändes inom mig. Sorg är personligt. Någonting vackert inom en som tar sina helt egna uttryck. Varje sorg är unik och till stor del hemlig i och med den privata relation man alltid har till både det man har och det man förlorar.
Julia tvingas till en ofrivillig resa i sig själv för att hitta de svar hon behöver för att komma vidare. Resan kantas av en okänslig och till synes orättvis vardag, genom en tid hon inte förtjänar och som hon inte vill vara i. En resa hon inte kommer ifrån. En resa i det komplexa tillstånd som det innebär att leva.