När hon är fjorton år tar hennes pappa, den person som står henne närmast, livet av sig. Då stänger hon ner.

Den obearbetade smärtan går som en röd tråd i alla hennes relationer, mer eller mindre tydlig för henne själv.

När ännu en relation når ett oväntat slut, då, för att inte gå sönder, börjar hon se och bearbeta sina egna mönster.

Det är bilder som berör, för i livets paradox går smärta och glädje hand i hand. Om du vågar vara trogen dig själv - se, bearbeta, möta smärtan, kanske inte förlåta, men trots allt försöka förstå - då går det att komma vidare med ny livsglädje och framtidstro.

Även om allt du äger är en kastrull.