Svarta hål bildas när en massiv stjärna når slutet av sin livscykel. När stjärnan har bränt upp allt sitt bränsle kollapsar dess kärna. Dessa objekt karakteriseras av en gravitation så stark att ingenting kan undkomma dess fångenskap, inte ens ljuset.

I samband med den första snön 2018 skars tiden itu. Det skapades ett före och ett efter. Ett då och ett för alltid. Mitt i ett andetag imploderade hjärtat för första gången. Hösten 2021 gick samma hjärta i lika många bitar som det finns stjärnor i universum och i mellanrummet av alla fragment skapades ett utrymme för någonting annat än svarta hål. Ett utrymme för någonting annat än mellanförskapets limbo och avsaknaden av tillhörighet i ett större sammanhang. Ett utrymme som helt plötsligt samexisterade med tomrummet som burits sedan flytten från Iran 1990.

Det skapades ett utrymme för en känsla jag aldrig tidigare varit i närheten av
- att inte vilja fly och
att vara tillfreds med att stanna.