Min barnmorska bad mig skriva ett brev till läkarna för att de skulle få en insikt i hur det är för en mamma att bära på ett barn som hon vet ska dö.

Det blev inget brev till läkarna, det blev en liten bok. En bok skriven ur känslor med meningar jag aldrig trodde någon skulle få se.
Kanske skrev jag för att orden inte skulle fastna inom mig. Sorgen. Eller för att inte glömma. Kanske skrev jag för att jag ville göra henne verklig genom att berätta om henne för dig.

Mars
"Jag hade precis hört hjärtat slå, det slog hårt och det slog snabbt. Hon levde. Punkt."

April
"Paniken väckte alla mina sövda sinnen till liv, skakade om mig och lika tydligt som spillt vatten på min hand kände jag mitt barns liv rinna ur mig."

Maj
"Min kropp skrek efter henne. Jag ville sträcka ut handen, pressa den genom rutan, känna henne genom vinden. Jag kunde inte sluta tänka på henne ..."