Texterna i min bok kan närmast karaktäriseras med begreppet prosalyrik, texter där det finns ett gemensam grund eller rotsystem, men där texterna också har en viktig bärighet i ett fragmentariskt egenvärde, texter som bär ett viktigt egenvärde i att vara delar av en strukturell helhet.

En linje i tänkandet bottnar i filosofin, och då framför allt i existentialfilosofin, men där finns också en linje, eller klangbotten i en dialog som problematiserar förhållandet till en form av religiös tillhörighet. Utformningen och språket i mina texter rör sig i gränslandet poesi och filosofi. I det är det poetiska förhållningssättet, läsandet och reflekterandet en viktig ryggrad.

Ett viktigt förhållningsperspektiv är; existerar det en möjlig intuitiv läsning bortom den deskriptiva avkodifieringen och förståelsen.

Marginalanteckningar; två begrepp, det ena, som sagt ovan, är en karaktärisering av en möjlig grundläggande struktur; rhizom, det andra, som en återspegling av språkets uttrycksform; filopoetisk nativism.

Utifrån det, underliggande, ett antal fragment o begrepp:

En undersökning av det existentialfilosofiska fältets nativa poetik utifrån egots narrativa konception.

En struktur som förlorar sig och där bristerna och det nativa bärs av en central medvetenhet.

Om utgångarna och ingångarna;

En genomgående tankelinje löper ur ett egosocialt perspektiv ner i Martin Bubers filosofiska positionering Jag Du.

Det tänkande Jaget återkommer frekvent, liksom samtalet, reflektionen och läsandet relaterat till ett implicit personligt och numinöst Du.

Det existerar en brottyta, en genomgripande inre och yttre separation.

Att vara existentiellt utkastad, ej tillfrågad.

En skärningspunkt mellan olika diskurser, psykologi, filosofi, narrativet, det imaginära och det oförklarliga.

Att skära sig in i och skära sig ut ur, skrivandet och läsandets skugga.