Den här doktorsavhandlingen berättar om marknadspraktiker, flyktingplaceringspolitik och bostadsprekaritet i bostadsojämlikhetens Sverige. Huvudpersonerna i berättelserna är människor som sökte asyl och beviljades uppehållstillstånd i Sverige åren runt den så kallade flyktingkrisen 2015 och i fokus är deras boendevägar – deras vindlande vägar – under de första åren i landet. De flesta av forskningsdeltagarna är inkomstfattiga, vilket gör att de har erfarit betydande svårigheter att hitta någonstans att bo – erfarenheter som de delar med ett ökande antal inkomstfattiga hushåll i en tid präglad av bostadsbrist och tilltagande bostadsojämlikhet. Men genom att kategoriseras som asylsökande eller nyanlända omfattas forskningsdeltagarna därtill av särlagstiftning, som genom selektiva åtgärder som både villkorar, underlättar och kringskär deras bostadsmarknadspositioner men också skiljer ut dem från andra hushåll inom ramen för en förment generell bostadspolitisk modell. I syfte att nyansera och fördjupa förståelsen av bostadsojämlikhetens konsekvenser i en svensk kontext studeras i avhandlingen denna partikulära position. Utifrån en etnografisk ansats och med utgångspunkt i intervjuer, samtal, deltagande observationer och policyanalys utforskas hur forskningsdeltagarnas boendevägar formas och hur det går att förstå dessa i relation till å ena sidan de praktiker som forskningsdeltagarna utvecklar på svenska bostadsmarknader och å andra sidan den politiska styrningen av boende och bosättning för kategorierna asylsökande och nyanlända. Avhandlingen visar att boendevägarna kan beskrivas som kaotiska; med återkommande flyttar, in och ut ur olika, ofta trångbodda hushållsformationer och påfallande ofta med osäkra kontraktsförhållanden. Dock framgår att de formas genom beslut som fattas efter noga överväganden, utifrån skiftande behov och med hänsyn till relationer över tid och rum. Vidare framgår att olika marknadspraktiker har betydelse för deras möjligheter att få tillgång till bostad. Framför allt hyr de bostad inom ramen för en marknad för olovlig bostadsuthyrning, där bostäderna förmedlas genom arabiskspråkiga sociala nätverk. I avhandlingen förstås denna marknad i termer av assemblage och visar på hur den samskapas i konstellationer och i interaktioner mellan bland annat bostadssökande, kontraktsinnehavare och informella mäklare; kommunikationsverktyg; hyreskontrakt; lagar och regler samt tilldelningssystem såsom bostadsköer. Utifrån en kritisk ansats analyseras förarbetena till två flyktingplaceringspolitiska lagändringar: ”Bosättningslagen” samt inskränkningen av ”EBO-lagen”. Avhandlingen visar hur kategorierna asylsökande och nyanländas bosättningsmönster problematiseras och hur en ökad styrning av desamma syftar till att inte bara lösa problem direkt kopplade till målgruppernas boende utan också samhällsproblem som segregation, socioekonomiskt ”utsatta områden” och kommunernas kapacitet att erbjuda välfärdstjänster. Analysen visar vidare att skulden för dessa problem förläggs hos individerna (på gruppnivå, som kategori), samtidigt som fokus förflyttas bort från strukturella problem kopplade till byggande och fördelning av bostäder, liksom från kommunernas bostadsförsörjningsansvar för alla dess invånare. En av avhandlingens bärande idéer är att “flyktingkrisen”, genom att sätta press på det svenska bostadspolitiska systemet, fick dess oförmåga att tillgodose inkomstfattiga hushålls behov av bostad att skarpt framträda. Denna oförmåga försätter dessa hushåll i bostadsprekära situationer där de, med utgångspunkt i forskningsdeltagarnas berättelser, i stor utsträckning får förlita sig på informella eller olovliga marknadspraktiker.