Astrid Lindgren och Marit Paulsen menar att husbönder och bondmoror i det gamla bondesamhället månade om sina djur och såg till att de levde goda liv i ladugårdar och hagar. Med Keith Thomas i spetsen hävdar anglosaxiska forskare att vänlighet mot djur var något som uppfanns av den stadslevande borgerligheten och att folk i de gamla bondesamhällena hade en instrumentell djursyn och gärna slog sina djur för att markera gränsen mellan folk och fä. Vem har rätt? Går det att uttala sig om hur de människor som praktiskt skötte om och arbetade med kor, hästar och oxar såg på sina djur?

Med hjälp av bland annat 500 djurplågerimål kring våld, vanvård och svält från 186065 och 192025, försöker agrarhistorikern Niklas Cserhalmi att besvara frågan om vanligt folks syn på lantbrukets djur i de södra delarna av Sverige 18601925.