Louise Skytte (1927-2022) skrev dikter i nära sjuttio års tid och denna bok innehåller ett urval. En stark drivkraft för henne var behovet av att få sin existensrätt bekräftad. Louise beskrev själv hur det fungerade: "förtvivlan är min mörka skaldevän, som jag inte kan klara mig utan. Inte längtar jag efter förtvivlan, och åt lyckan gläds jag, tacksamt. Men det måste finnas tårar, för att dikten skall födas, rop av smärta, alldeles som då ett barn föds.
Dikten är ångestens barn."
Samtidigt finner vi i många av hennes dikter en härlig livsglädje och till och från en slagkraftig humor med glimten i ögat. Hon njuter av musik, djur och natur. Som kristen skildrar hon allt mellan vardagliga ting som glädjen av en kopp kaffe och universums storhet, och hur hon kan möte Gud i bägge.