Uppsala möte år 1593 var en milstolpe där Svenska kyrkan gick från att vara en del av den Katolska kyrkan med biskopen av Rom som överhuvud till att bli en evangelisk-luthersk nationalkyrka. I förordet till den första utgåvan av beslutet om Svenska kyrkans bekännelse distanserar sig författarna från det påvliga mörkret som behärskade kyrkan före Gustav Vasas tid och uttrycker sin tacksamhet över att det sanna evangeliet nu trätt fram i ljuset. Den Augsburgska bekännelsen som antogs vid Uppsala möte har en delvis annan ton och hävdar starkare kontinuiteten med den allmänneliga tron. Enligt bekännelsen är det bara några missbruk som behöver åtgärdas, i övrigt uttrycker den samma tro som kyrkan alltid bekänt sig till. Jesuitpatern Laurentius Nicolai Norvegus, mera känd som Klosterlasse, går i denna skrift igenom både beslutet på Uppsala möte och den Augsburgska bekännelsens artiklar och missbruksartiklar. Han återger innehållet och bemöter det på punkt efter punkt utifrån den tro som han menar alltid och överallt har bekänts i kyrkan, men nu har förvrängts av de nya bekännarna. Han använder all sin pedagogiska och teologiska kunskap för att förmedla den teologi som uttryckts vid konciliet i Trento (1545 1563) och argumenterar med hjälp av kyrkofäderna men framför allt genom utläggning av bibeltexter och med en stor mängd bibelhänvisningar. Hans ståndpunkt är att Uppsala möte och Augsburgska bekännelsen inte står för kontinuitet utan för en brytning med den tro som en gång fördes till landet av Ansgar och kyrkans övriga missionärer och helgon. Denna skrift, som under lång tid bara var känd som en post i en litteraturförteckning av jesuitiska skrifter, hittades på 1930-talet i ett polskt bibliotek. Den är nu för första gången tillgänglig på svenska och över huvud taget på något modernt språk och utgör ännu en pusselbit för att förstå tankegångarna och händelseutvecklingen under 1500-talets senare del.