Johanna Westesons farfar, Hjalmar Westeson, var präst i Övertorneå och Karesuando i början av 1900-talet. Hans mission var att föra ut guds ord och att fostra och ta hand om både samer och nybyggare i sin församling. Under samma period drog tvångsförflyttningarna av renskötande samer i gång. Nomad- skolorna (speciella sameskolor med undermålig undervisning) öppnade och rasbiologerna reste runt i Sápmi för att kategorisera befolkningen. Koloniseringen av samiska marker accelererade.

Hjalmar själv var ointresserad av politik. Han älskade sina samer som han samtidigt betraktade som barn, med en naturlig och direkt relation till gud. Han inspirerades av laestadianismen och såg kyrkan som ett rum för alla - väckelsen, frälsningen och att möta gud var viktigare än regelverk och dogmer. Samtidigt var han stenhård med sitt synsätt på det enda rätta sättet att leva.

Johanna Westesons bok drivs av jakten på vem farfar Hjalmar var - hur han tänkte, hur han egentligen såg på sig själv och samerna - men det är också en djuplodande och personlig undersökning av den svenska kolonialismen, svenska fördomar och rasism då och nu. Och kyrkans starka roll i samepolitiken. 

Boken är en resa i tid och rum och även ett utforskande av ett barnbarns förhållande till en farfar, någon man sett upp till och fascinerats av och som med ökad kunskap och insikt förvandlas till en annan framför ens ögon.