Det är något oerhört lekfullt i det Lina Ekdahl och Thomas Tidholm bestämmer sig för att göra. En dikt i veckan, varje fredag ska de skriva till varandra. Det blir förstås dikter som speglar vad som händer i deras liv, men också i våra läsares liv krig och invasioner, men också julen, en pizza med extra allt från Pizzeria Ferrari eller hur våren ändå står ut med allt, våren är en tålig årstid. Här finns snö och lycka. Sorg och sommar. Det är allt det där som livet liksom är fåglar och fria fantasier. Men också ankaret ned i en verkligt rejäl vardag.

Det är.

Det blir också en bok om två poeters temperament om två människors samtal och hur vi liksom faller varandra i talet och kommer närmare varandra och hur läsaren först vill veta vem som skriver vad och sedan inser att det är en röst som talar Hur var det i Söderköping? visar kanske främst det detta att vi är så olika, unika, som gör oss lika.  

Vi är.  

Det är en lekfullhet som är på blodigt allvar. Det är skisser med precision. Det är lycka som står stadigt i sorgen. Det är en sorg som ser glipan i molntäcket. Det är en jul som vet att sommaren kommer. Det är att veta att i morgon kan allt vara annorlunda eller precis det samma. 

Det är erfarenhet av att inget veta. Eller som det står i inledningen av boken:  
»Hur det var i Söderköping?  
- Har inte varit där ännu. Åker i morgon.«