Vi har alltid skrämts och fascinerats av kollapsen. Så länge som vi bott i städer kan man se hur människan har förutspått och försökt förklara plötsliga sammanbrott. Det är lätt att avfärda sådana tankar som domedagsprofetior men låter det sig fortfarande göras? Civilisationen är en ömtålig struktur, till stor del byggd på tro och förhoppningar om att framtiden ska kunna leverera det vi förväntar oss. Men när du en gång har börjat leva över dina tillgångar finns det bara två sätt som det kan sluta på: En kontrollerad, kraftig minskning av uttagen eller en kollaps.

Jonathan Jeppssons förra bok Åtta steg mot avgrunden handlade om hur klimatförändringarna kommer att förändra vår värld när vi går mot tre graders uppvärmning vid seklets slut.

Men bakom klimatkrisen hotar en annan, i tiden mycket mer närliggande kris tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott. Den här boken handlar om att det är dit vi är på väg, i accelererande hastighet. Att vi är så nära att det till och med finns ett årtal som hela tiden återkommer: 2040.

I en nervig jakt på svar gräver författaren sig allt djupare ner mot kollapsens innersta väsen. Det blir också en resa tillbaka till barndomen som frilägger dolda orsakssamband om en skuld som ligger djupt gömd, ett barn i fel grav och ett hjärta som fortfarande slår.