Det är timmen då friden vågar sig ut. Mördarna är utmattade efter dagens hårda arbete och går hem för att tvätta fötterna och vila. Vi låter våra hjärtan slumra till en stund och väntar på att mörkret ska falla, så att vi kan gå ut i jorden och krafsa efter en jamsrot, en vattenpöl att lapa ur. Hundarna som sprungit där ute hela dagen börjar dåsa till, de är tröga och bukstinna efter ett skrovmål människokött de sent ska glömma. Snart kommer de att bli förvildade, till och med börja bita i kött som lever och rör sig, för de har märkt att det inte längre finns några gränser mellan djur och människa.

Immaculta, Blanche och Stokely, tre generationer i samma familj som alla på var sitt sätt försöker förhålla sig till hur massakern i Rwanda påverkat dem. Modern, Immaculata, överlever genom att gömma sig i källaren på sin hutugrannes bokhandel i Butare. Hennes son, Bosco, går med i exilrebellarmén, medan hennes tonårsdotter, Blanche, flyr till Frankrike där hon så småningom bosätter sig i Bordeaux och får sonen Stokely.

Nu är Blanche runt 40 år och bestämmer sig för att återvända till Rwanda.  Men när hon återförenas med modern öppnas gamla sår. Tjugoåriga Stokely däremot är fast mellan två länder och försöker förstå var han kommer ifrån och var han hör hemma i en värld där alla band tycks ohjälpligt söndertrasade.  Går det att över lands-, språk- och generationsgränser reparera relationerna som slogs sönder av massakern?