Författaren berättar om sin tid med FN i Libanon och i Congo, men framförallt om erfarenheter och synpunkter som anställd hos Handelsbanken 1955-1992. Han arbetade en tid inom bankens interna revision och kunskaper härifrån skildrar han ingående. Han upplevde bankkrisen kring 1990-talet och han anser att mycket av krisen vid den tiden och senare varit onödig liksom de negativa händelserna i Skandia och Carnegie. Han anser att problemen inom bank och finans i huvudsak berott på bristande insyn och styrning från näringsliv och samhälle, vilket i sin tur faller tillbaka på våra politiker. Han konstaterar också att det sammanlagda underskottet på 234 miljarder inom banksektorn 89/90 ännu inte blivit utrett från politiskt håll. Det svenska banksamhället har en struktur med rötter från mitten av 1800-talet och trots att samhället och tekniken utvecklats mycket sedan den tiden har bankernas inre organisation inte anpassats. Han redovisar internationella bank- och finanskriser och menar att det är på tiden att man verkligen ser över internkontrollen inom bank. Palmgren lämnar också synpunkter på löner och pensioner i samhället. Han redovisar en del erfarenheter från sin frus anställning som adjunkt inom den svenska skolan. Han anser att det svenska samhället och den fackliga parten (LR) missbehandlat henne och hennes kolleger. Exempelvis är hennes pension ovanligt låg i förhållande till andra SACO-medlemmar efter så lång tids yrkesverksamhet. Hon och hennes kolleger övergick någon gång på 80-talet från statlig till kommunal anställning och hur mycket av pensionen som utgör den statliga respektive den kommunala delen har aldrig redovisats.