Att fly till ett annat land är inte det värsta som kan hända, men att ha min familj splittrad i över ett år utan att veta när eller hur kommer vi ses igen, att förlora min pappa som var mitt allt, utan att ge en sista kram, att fortsätta se min dotter lida av sin sjukdom (cystisk fibros), det kan jag kalla det värsta som hänt mig. Jag var döende i ett år, fast jag försökte leva och le i de regninga dagar tills solens ljus återvände. Jag och mina tankar och upplevelser kommer till er läsare, inte med den speciella erfarenheten som en författare har, men kommer helt ärligt med allt som hänt mig, och som har fått mig att känna värdet i livet som vägs från mitt hjärta. Här är mitt jag, som främlig, vän, syster, dotter, fru och framför allt en mamma som är redo att göra vad som helst för att rädda sin dotters liv. Skillnaden märkte jag redan den första dagen jag fyttade hit, och sedan dess har jag jämfört och försökt placera mig rätt i det samhället, fast jag måste säga att det inte har varit lätt alla gånger. Jag tror att om man försöker se framåt med optimism och alltid ha i åtanke det som man har upplevt bra och dåligt, hjälper man människor att spara glädjen och se sin famtid mycket mer jlus oavsett. Jag kommer inte från det blodiga kriget, men jag kommer från en annan typ av krig som det kommer ta lång tid att avsluta. Det kallas «korruption» Det gör ont i mitt hjärta, men det enda jag kan göra är att skriva och hoppas att någon dag folk inte ska behöva fly från allt, inte vara tvungen att göra det i alla fall.