Den svenska straffrättsordningen brukar beskrivas som en av ytterst få i världen som inte uppställer ett krav på tillräknelighet för straffansvar. Ett sådant krav fanns visserligen tidigare, i 1864 års strafflag, med innebörden att den som begått en gärning under inflytande av exempelvis sinnessjukdom skulle gå fri från straffansvar. Men när brottsbalken trädde i kraft avskaffades tillräknelighetskravet av individualpreventiva skäl. I den straffrättsliga doktrinen råder det i dag närmast konsensus om att detta var ett misstag och att avsaknaden av ett tillräknelighetskrav strider mot grundläggande etiska principer för straffansvar.

Mot den bakgrunden undersöks i denna avhandling tillräknelighetsbegreppets faktiska och potentiella roll i svensk straffrätt. Det argumenteras bland annat för att sådana egenskaper som normalt konstituerar tillräknelighet är av betydelse för bedömningen av om ett brott är begånget enligt svensk rätt, trots att brottsbalken inte gör någon formell åtskillnad mellan tillräkneliga och otillräkneliga gärningspersoner i ansvarshänseende. En annan slutsats är att ett tillräknelighetskrav kan tillgodose inte bara grundläggande etiska principer för straffansvar, utan också intresset av att förmodat farliga gärningspersoner inte går fria ut i samhället – även om de ska frikännas från en anklagelse om brott.

Akademisk avhandling.