Det här är scenen: Fjordarna och bergen på nordöstra Island. Den som fiskar riskerar livet, den som inte fiskar har inget att leva av. Keflavik på Sydöstra Island, landets mörkaste stad, känd för sin amerikanska flygbas och den eviga vinden från havet. Mellan dessa dramatiska platser och över mer än ett sekel väver Jón Kalman Stefánsson en släktsaga om människor som älskar och lider, som söker kärlek och som flyr den. Det är en historia om ett lavalandskap och ett hav fullt av fisk som inte får fiskas, om amerikanska konserver och vad Beatles kan ställa till med för en ung islänning. Jón Kalman Stefánsson fick 2011 PO Enquists pris med motiveringen: "Det är både magnifikt och magiskt. En berättelse som gör stor litteratur av livet, och ger nytt liv till litteraturen." Pressröster om Fiskarna har inga fötter: Det tar bara några sidor av Jón Kalman Stefánssons roman med den fantastiska titeln Fiskarna har inga fötter, för att förstå varför Stefánsson är samtidens mest läste och uppburne företrädare för den isländska berättartraditionen. Med en poetiskt precis och detaljskarp prosa, där en fjord är kort som tvekan och dalarna har samma form som ett vrål, får Stefánsson människoöden att framträda i relief mot en värld där hav, vind och evighet är kardinalväderstrecken. Aftonbladet att så skickligt fånga ljus och mörker som Jón Kalman Stefánsson gör, såväl i det karga och nordliga klimatet som i människans inre, gör Fiskarna har inga fötter till en storartad roman. Kulturnytt, SR Stefánssons prosa gör himlen högre, natten klarare, hjärtat vidare. Sydsvenskan Stefánsson är en språkets mästare som skriver om sorg, längtan och kärlek på ett oefterhärmligt sätt. GP Jag fängslas av hans intensiva sökande efter mänsklig helhet och sanning. DN