Bildtidningen Signal utkom varannan vecka i Sverige från 1941 och ända fram till mars 1945. Den var en av Nazitysklands viktigaste propagandakanaler och fanns att köpa i nästan varenda kiosk och tobakshandel i det neutrala Sverige. Här kunde svenskarna läsa reportage från krigsskådeplatserna och om tyskarnas nya vapen, men också skenbart värderingsfria artiklar om mode, konst och vetenskap. Den nazistiska livsåskådningen genomsyrade dock tidningen och en uppmärksam läsare kunde inte undgå att lägga märke till lögnerna och den antisemitiska tonen som alltemellanåt slogs an.     Bosse Schön, som tidigare skrivit om de svenska SS-soldaterna, berättar om tidskriften och sätter in den i ett större historiskt sammanhang. Ett stort urval av artiklarna presenteras både tematiskt och kronologiskt. På så vis kan den läsas som propagandans berättelse om andra världskriget, men docent Klaus-Richard Böhmes kommentarer belyser även det som skribenterna ville förtiga och lyfter fram viktig information som i brådskan sipprade igenom censurens filter. Till exempel framgår det tydligt av bilderna från östfronten hösten 1941 att de tyska soldaterna saknade vinterutrustning.     Stora krigshändelser som till exempel slaget vid Stalingrad skildras ingående med krigskorrespondenternas bilder och frontrapporter. När nederlaget var ett faktum i slutet av januari förtegs detta först för att sedan utnyttjas till att väcka neutrala länder att ansluta sig till den europeiska ödeskampen. Även de allierades bombningar skildras i både text och bild. Tidningen var påfallande modern och inte minst utnyttjades bilder och grafik för att föra fram sitt budskap. Reportage om mode och kvinnor inte sällan avbildade i smygerotiska positioner förekom ofta, för det var utan tvekan en tidning för män.     Tidningen gavs ut in i det sista. I mitten av mars 1945, bara en dryg månad före kapitulationen, skeppades det sista numret till Sverige. De svenska läsarna som under åren blivit färre och färre kunde läsa om hemliga vapen och om vårmodet i Berlin, det sistnämnda under rubriken De kommer aldrig att ge sig. Bosse Schön, f. 1951, journalist och författare. Har tidigare skrivit Svenskarna som stred för Hitler(1999), Där järnkorsen växer(2001), En äkta Hamilton(2002) och Hitlers svenska soldater(2004).

Klaus-Richard Böhme, f. 1935, docent och f.d. chef för Försvarshögskolans militärhistoriska avdelning. Författare till ett stort antal böcker inom svensk historia, med tyngdpunkten på 1600-talet och andra världskriget.