"Traditioner tillhör politikens område", sade jämställdhetsminister Margareta Winberg i en radiointervju, "de kan förändras. Vore olikheterna en fråga om biologi skulle vi politiker ju stå hjälplösa."

Och politikerna har förändrat. De har följt feministrörelsen som blankt förnekat all biologi. En hel genusforskning har uppstått ur denna enda premiss - att våra könsroller endast är socialt betingade.

Det finns knappast någon som förnekar traditionens betydelse för könsrollerna. Desto fler har i stället förnekat den del som kan tänkas ligga i våra gener. Men om man inte ens har tittat på biologin, hur kan man då vara så säker?

Tokfeministerna har varit det för att de valt att vara det. Säkra på att vara lika män, och män har makt.

Det är bland tokfeministerna vi hittar våra allra värsta mansgrisar. Ändå är det kvinnor som frivilligt väljer halvtidsjobb, som avstår från att bli chefer och som skickar julkort till moster Agda. Varför?

Och det är kvinnorna, inte männen, som slits mellan jobb och hem, som har dåligt samvete för barnen och som vill skiljas redan som småbarnsföräldrar. Varför?

Den satsning på familjen som i årtusenden varit kvinnans stora kulturinsats kan inte förnekas utan men - för kvinnan, för mannen, för barnen och för samhället.

Birgitta Kurtén-Lindberg, kulturjournalist, följer den kvinnodebatt som har pågått sedan 1970-talet. Hon har noterat de varnande röster som höjts inför de allra värsta stolligheterna.

Tokfeministerna har inte lyssnat på dem.

Läs boken online (PDF-format)

Mer om feminism från Timbro