När en driven essäist som Johannes Salminen skriver dagbok sker det förstås i essäform en insikt eller iakttagelse per dag. »Runeberg lämnar mig ingen ro.« Så kan en dagboksanteckning inledas och sedan tas språnget till Runebergs och de tyska romantikernas nya oväntade fränder: de islamiska självmordsbombare som också de finner livets mening i viljan att dö. Denna svindlande rörlighet i tid och rum och över barriärerna mellan litteratur, dagspolitik, vardagsiakttagelse och historia har alltid varit Salminens kännetecken. Kopplingarna i dagboken är skarpa, oväntade och underhållande. Det dramatiska året 2003 passerar: USA:s krig mot Irak, den finska statsministern Anneli Jäätteenmäkis uppgång och fall, drömmen om EU, mordet på Anna Lindh. Men minst lika betydelsefulla i dessa knappa, personliga anteckningar är Gunnar Björling, Gud, Mannerheimsstatyns skugga på Kiasmas vägg, åldrandets förtvivlan och »den glömska som väntar oss alla«. Delar av dagboken är skrivna på resa: Rom, Istanbul, Stockholm, studiestaden Åbos underbara Humanisticum, barndomens Åland med havets jämna brus. Och i vargtimmen dyker Göran Persson objuden upp.