Max Jakobson verkade åren 19471972 som korrespondent i London, som pressekreterare vid Finlands ambassad i Washington, som presschef och chef för politiska avdelningen vid utrikesministeriet i Helsingfors samt som FN-ambassadör. I denna andra, kanske mer personliga, del av sina politiska memoarer (Del 1: Våldets ansikte, Atlantis 2001) skildrar Jakobson det kalla krigets betydelse, det politiska livet i efterkrigstidens Finland och sina erfarenheter i England och USA. Med utgångspunkt från de arkiv som nu öppnats i Moskva analyserar Jakobson den internationella bakgrunden till den s.k. vänskaps- och biståndspakten samt "nattfrosten" 1958 och notkrisen 1961. Jakobson presenterar en ny analys av Urho Kekkonens roll och den maktkamp som pågick både för och emot Kekkonen. Han kommer också med nya rön gällande det dramatiska valet av generalsekreterare för FN 1972, där Jakobson själv var kandidat. Översättning av Ulf-Erik Slotte.