Jag är en intetsägande, på gränsen till totalt urtråkig forskare, som tillbringar mina dagar i Universitetets gråa korridorer följande minsta motståndets lag. Alla eventuella tidsfrister finns till för att kunna flyttas på. En gubbe, torr som fnöske, vars framtidsutsikt är att bibehålla status quo. I bästa fall. En dag dyker bögen Bastienne upp på institutionen och vänder upp och ner på mina invanda rutiner. En talträngd och onaturligt framfusig personlighetstyp som oblygt ventilerar alla sina komplicerade problem inför allt och alla. Av någon anledning väljer han ut just mig som huvudmottagare för sin svada. För honom var det naturligt att lämna ifrån sig en sopsäck med olösta problem. För mig innebar det utmattning och krävde dagar av restitution. En annan ofrivillig bekantskap lurar också han i Universitetets korridorer. En stor och burdus skapelse som på ytan mest liknar en Björn. Oredar och river ner allt som kommer i hans väg. Hans oförskämdheter vet inga gränser. Jag gör allt för att värja mig, utan större framgång. Efter hand låter jag mig bevekas till att ingå diverse affärsförbindelser med honom. Mot bättre vetande, naturligtvis. På damfronten intet nytt. Det är i alla fall min förhoppning. Jag är lättledd och det blir gärna att jag gör som jag blir tillsagd. Det visade sig passa en ugglelik adjunkt alldeles utmärkt. Till slut lyckades jag göra mig fri från henne.