För den moderna storstadsmänniskan är kaféet en välbehövlig oas i det ständiga myllret, och det har det varit sedan åtminstone två århundraden. På kaféerna trängs människor av alla slag. Studenter, lattemammor, tanter i hattar. Men det är skillnad på kafébesökarna och kafémänniskorna. Kafémänniskan är en essä med självbiografiska inslag där en kronisk kafékund försöker komma till botten med vad det är som gör att vissa människor blir ett med sitt kafé medan andra bara ser det som en tillfällig uppehållsplats. Historikern Peter K. Andersson fördjupar sina funderingar med utblickar mot de klassiska kafémiljöerna i Paris och Wien under sekelskiftet 1900, men också gamla svenska institutioner som Tysta Mari, Gubbhyllan och Petissan. Det blir en högst personlig resa mellan marmorborden och en betraktelse utifrån motpolerna stad och land, svenskt och kontinentalt, manligt och kvinnligt.