Pengar, hävdar Dick Forslund, är samhällets viktigaste medel för att organisera: för att föra samman, dela och skapa hierarkier bland människor. Pengar är ett uppfostringsmedel. Boken är en kritisk skildring och analys av den nya finansindustrins massreklam och statliga folkbildningsförsök, som syftar till att drastiskt omskola den breda allmänheten i hushållsekonomiska frågor. Den internationella skolsparrörelsen, som från 1920-talet gjorde sig känd i Sverige via skoltidningen Lyckoslanten, var centrum i en första våg av statligt understödd uppfostran av befolkningen i penningfrågor. Sedan ett par decennier tillbaka deltar vi i en ny sådan internationell våg av finansiell massövertalning. Denna gång ska medborgarnas pengar styras från banksparande till insatser på finansmarknaderna. Kampanjernas främsta måltavla är det känslomässiga förhållandet till pengar, visar författaren med sina exempel. Reklamen och undervisningens känsloinnehåll består till exempel av symboliska hot mot kroppen, varningar för att bli socialt utstött och smicker av den som är modig och smart. Det är en vanlig uppfattning att den gamla tidens sparpropaganda var moraliserande och att vi nu i allmänhet möts av lugnt tal till det finansiella förnuftet. Boken hävdar motsatsen. När propagandan och undervisningen i finansiella frågor uppmanar medborgaren till handling blir den obotligt moralistisk.