I orten Bona utanför Motala bedrevs 19051948 tvångsuppfostran av »vanartade« pojkar och unga män. Målsättningen var att lära de intagna tonåringarna »gudsfruktan och arbetsduglighet«. Under skiftande förhållanden uppfostrades där 3500 pojkar fram till nedläggningen. Bona blev något som man skrämde barn med. I augusti 1984 öppnades Bona Folkhögskola. Då påminde Hans Möller, en gammal »bonapojke«, om att Bona tidigare var liktydigt med Statens tvångsuppfostrings­anstalt Bona, ett »brottets gymnasium«. »För mig blev detta en väckarklocka att unga pojkar hade tvångsuppfostrats och kategoriserats som vanartade under 1900-talets första hälft i Sverige och här på Bona«, skriver Renée Frangeur, själv lärare på folkhögskolan, i bokens förord. Möllers bild av Bona blev även Frangeurs, tills hon påbörjade en egen forskning kring sin arbetsplats historia. Bitvis växer en mer nyanserad bild fram. Bonaanstalten var mycket riktigt en tvångsuppfostringsanstalt, men där fanns även en kreativ skol­undervisning, skogs- och jordbruksarbete, och pojkarna skulle lära sig att uppskatta bland annat musik, idrott och teater. Allt i en manlig anda. Pojkar, pli och pedagogik ger en bild av hur samhällets syn på utsatta unga pojkar resul­terade i en kombination av militaristisk disciplinering och seriös utbildning.