»Han visste att pojkarna följde honom med blicken, att minsta svaghet som han visade kunde bli hans undergång.«

Den ångestridne läraren Josef Blau plågas av en manisk skräck inför hans bättre bemedlade och mer självsäkra elever. Men hans fruktan gäller livet självt. 

I Hermann Ungars egensinniga roman Klassen är läraren Blau besatt av tanken att allt man säger och gör kan få ödesdigra konsekvenser, som förgrenar sig i oändlighet och som man ensam bär ansvar för. Lämnar man minsta blotta är man förlorad. Inte bara hans skolklass utan hela tillvaron är en obeveklig fiende som bara väntar på att krossa honom. 

Klassen (1927) kan läsas som en psykologisk eller sociologisk studie lika väl som ett existentiellt drama. I Ungars febriga prosa kommer vi obehagligt nära en människa som försvinner allt längre in i förföljelsemani och vanföreställningar. 

Litteraturvetaren Sten Wistrand har försett boken med ett initierat efterord som belyser manliga identitetskriser, klassmotsättningar och mindervärdeskomplex i Hermann Ungars författarskap.

Hermann Ungar (18931929) var en tysktalande tjeckiskjudisk författare som hyllades av samtida storheter som Thomas Mann och Stefan Zweig, men som sedan under decennier hamnade i glömska. I likhet med sin idag mer berömde landsman Franz Kafka blev han juris doktor i Prag och slets mellan borgerskap och konstnärskap. Blott 36 år gammal avled han i sviterna efter en blindtarmsinflammation, just som han helt skulle satsa på litteraturen. 

Få har lika skoningslöst som Ungar fördjupat sig i själens dunkla natt och det mänskliga psykets irrvägar, inte minst hos unga och komplexfyllda män. Expressionism möter djuppsykologi och klassmedvetande i hans två oroande romaner De lemlästade (1923) och Klassen (1927), liksom i flera av hans noveller.