Under artonhundratalet fanns det i Västerlandet en spridd föreställning om en rasernas evolutionära hierarki, där den vita rasen befann sig på utvecklingsstegens topp och de andra – mer eller mindre ”underutvecklade” – raserna hunnit olika långt men självklart aldrig kunde komma ikapp den vita. Västerlandets kultur uppfattades därtill som den självklara måttstocken för alla andra kulturer.

Den moderna antropologin kom med tiden att göra upp med den här den här formen av rasistisk självrättfärdighet och perspektivlöshet. Antropologer som Claude Lévi-Strauss och Marshall Sahlins visade på 1960- och 1970-talet hur så kallade primitiva samhällen var allt annat än okomplicerade och undervecklade. Men det var den tyskättade amerikanske antropologen Franz Boas och hans elever – av vilka Margaret Mead var och (nog fortfarande) är den mest kända – som svarade för det avgörande brottet med det gamla synsättet och detta redan några decennier tidigare.

Det nya synsätt som Boas och hans elever kom att formulera brukar kallas kulturrelativistiskt. Två av grundtankarna är att det är kulturen – och inte biologin – som i hög grad bestämmer mänskligt beteende och att en viss kultur egentligen bara kan förstås ”inifrån” den själv, med utgångspunkt i kulturens olika föreställningar och värderingar. Alla kulturella perspektiv är på så vis likvärdiga – och därmed relativa. Någon oberoende måttstock existerar inte. Viktig är också tanken att kulturer befinner sig i ständig förändring, men att det inte finns någon given utveckling mot ett visst mål eller ett visst samhälle.

Kulturrelativismen – med dess programmatiskt toleranta inställning till andra kulturer och seder – kom så småningom också att få ett betydande kulturkritiskt inflytande under mellan- och efterkrigstiden. I Meads legendariska studie av unga kvinnor på Samoa, "Coming of Age in Samoa" (1928), möter man ett samhälle med ett betydligt mindre förljuget förhållande till sexualiteten än det som rådde i det samtida USA. Studien har långt senare fått kritik för bristande empiri och kontextualisering – en kritik som in tur har fått kritik för bristande empiri och kontextualisering – men pekar på sätt och vis rätt in i de utopiska tankegångarna under ”motkulturens” 1960-tal.

Det var emellertid en annan av Boas elever, Ruth Benedict, som kom att svara för de tidiga viktiga teoretiska formuleringarna av det kulturrelativistiska synsättet, detta i en annan inflytelserik bok, "Patterns of Culture" (1934). Andra av Boas framträdande elever hade själva uppväxterfarenheter av andra kulturella synsätt och prioriteringar än de gängse amerikanska: Ella Cara Deloria var dakotaindian och Zora Neale Hurston svart och från Sydstaterna, erfarenheter som båda drog nytta av i sina antropologiska studier. Hurston var framför allt skönlitterär författare. Hon dog bortglömd och utfattig 1960 men räknas idag som en de viktiga svarta författarna under 1900-talet.

Boas och hans fyra ovan nämnda kvinnliga elever står i fokus i Charles Kings "Den övre luftens gudar", som är något så ovanligt som en vetenskapshistorisk kollektivbiografi – där antropologiska resonemang och kulturhistoriska panoreringar samsas med personhistoria av det psykologiskt rörliga slaget, med ett antal dramatiska episoder som extra krydda. Det är mycket som kan hända på antropologiska forskningsresor till avlägsna trakter – eller i en lätt kaotisk forskningsmiljö i New York som i sig hade drag av både forskningsresa och livsexperiment. I synnerhet Mead hade ett rikt och komplicerat kärleksliv, hon drogs till både män och kvinnor. Under senare delen av sitt liv blev hon en uppburen kulturpersonlighet.

Men det fina med "Den övre luftens gudar" är just att den så övertygande lyckas förena ett biografiskt perspektiv och ett idémässigt. På så vis har den mer gemensamt med till exempel Maya Jasanoffs expansiva Joseph Conrad-studie Gryningsvakten än med konventionella antropologi­historiska framställningar. Stundtals får den nästan ett drag av dokumentärroman – vilket de i boken avporträtterade antropologerna antagligen inte hade haft något att invända emot. Ingen av dem brydde sig ju särskilt mycket om konventionella gränsdragningar.

Charles King är professor i statsvetenskap vid Georgetown University och författare till en rad böcker.