Det modigaste en krigare bland prärieindianerna kunde göra var att ”räkna en coup” – röra vid en fiende med handen eller med ett så kallat coup-spö. Detta ansågs mer ärofullt än att döda eller skada fienden ifråga även om man också kunde räkna en coup på en fiende som man själv eller någon annan hade dödat. Men det måste alltid finnas vittnen till händelsen, minst tre, som kunde intyga att man hade gjort det man påstod.

Det här och mycket annat i prärieindianernas kultur blev av förklarliga skäl omöjligt att hålla fast vid när stammarna tvingades bosätta sig på reservat och underkasta sig de vitas regler i slutet på artonhundratalet. Ja, att räkna coups blev meningslöst också i ordets bokstavliga bemärkelse. Det kulturella och sociala sammanhang där handlingen var en central del av krigarrollen och stamritualerna existerade inte längre. Utan det sammanhanget hade handlingen ifråga ingen mening – den hade tömts på sitt innehåll. Vad var en krigare utan möjlighet att räkna coups? Var han en krigare över huvud taget?

I essän "Det radikala hoppet. Om mod och mening i en kulturkollaps" undersöker filosofen Jonathan Lear vad kulturella meningsförluster av det här genomgripande slaget kan göra med oss, individuellt och i grupp. Hur påverkas vi om den dagliga tillvaron förändras i en sådan utsträckning att ingenting av det vi har tillägnat oss under uppväxtåren längre ter sig användbart eller ens giltigt, inga förväntningar, inga beteenden, inga roller? Och Lear vänder och vrider på frågan med utgångspunkt i kråkhövdningen Plenty Coups liv och kråkindianernas historia.
Plenty Coups – som alltså hade räknat många coups – föddes i mitten på artonhundratalet och var en inflytelserik kråkhövding under övergången till reservatstillvaron. Hans vite vän Frank B. Linderman publicerade 1930 en detaljerad biografi över honom och det är med hjälp av den och annan historisk och antropologisk litteratur som Lear försöker få grepp om vad Plenty Coups tänkte – eller skulle kunna ha tänkt – om den yttre och inre förödelse som drabbade kråkindianerna.
”Efter det hände ingenting”, sa Plenty Coup till Linderman om kråkindianernas tillvaro efter att bufflarna hade försvunnit och coups-­räknandet blivit meningslöst. Det är en lite kryptisk formulering som Lear vänder och vrider på och ofta återkommer till i boken. Vad var det för något Plenty Coups syftade på? Vad innebär ett sådant ”efteråt”?

Plenty Coups valde att samarbeta med de vita mot siouxerna, kråkindianernas arvfiende. Han menade att det var det bästa för stammen. Som han såg det, borde kråkindianerna dessutom tillägna sig de vitas färdigheter och det just för att kunna förbli kråkindianer också i de vitas värld.
Lear tar inte ställning till om Plenty Coups vägväl var klokt eller inte ur en historisk eller politisk synvinkel, han är intresserad av Plenty Coups försök att hantera själva förödelsen – och av hur människor kan hantera sådana påfrestningar generellt. Hur värjer man sig mot ett övergripande hot innan man riktigt vet vilka uttryck hotet kommer att ta sig i praktiken?

En kulturkollaps har förstås avgörande psykologiska och sociologiska aspekter, men Lears perspektiv är framför allt filosofiskt och etiskt, han talar om en ”ontologisk sårbarhet” hos människor när de antaganden och överenskommelser som håller ihop den dagliga tillvaron inte längre gäller. ”Jag lever ett liv som jag inte förstår”, som en annan kråkindian som Linderman skrev en bok om, medicinkvinnan Pretty-shield, uttryckte det hela.
Och hoppet i sammanhanget då, det radikala hopp som essäns titel talar om? Det hoppet menar Lear ligger just i människors förmåga att föreställa sig något gott i framtiden trots att de ännu inte har något begrepp om hur det goda de hoppas på kommer att se ut. Ingen naiv optimism alltså, snarare en fantasins rörlighet, en tankens beredskap. Det går att skapa nya förhållningssätt.

Men Lear är mer intresserad av att ställa frågor än av att försöka formulera heltäckande svar. Det radikala hoppet påminner med sin associativa skärpa och sitt uthålliga allvar om böcker som Rebecca Solnits "Gå vilse. En fälthandbok" och Sven Lindqvists "Myten om Wo Tao-Tzu". Den öppnar ett stort och tankfullt rum kring läsaren.

Jonathan Lear är professor i filosofi vid University of Chicago.