Invandringen till Sverige årtiondena efter andra världskriget beskrivs ofta som friktionsfri: en välfungerande arbetsmarknad absorberade all tillgänglig utländsk arbetskraft och integrationen skötte sig mer eller mindre själv utan behov av några SFI-kurser. Men den här bilden är i själva verket starkt förenklad och på många sätt direkt missvisande. Det handlade till exempel inte bara om arbetskraftsinvandring under perioden ifråga, var fjärde person som kom till Sverige hade flyktingbakgrund. Och invandrarna välkomnades inte villkorslöst av det svenska samhället eller av fackföreningsrörelsen – mottagandet präglades av en rad förbehåll och intressekonflikter.

I antologin "Med öppna armar" belyser nio forskare olika centrala aspekter av invandringen mellan 1945 och 1970. Somliga av bidragen tar ett grepp om perio­den som helhet vad gäller arbetsmarknadens parter eller invandringens demografiska och ekonomiska effekter, andra är mer att betrakta som case studies och diskuterar till exempel barnfattigdom bland invandrare, invandrade kvinnors arbetsmarknad eller specifika invandrargrupper. Men gemensamt för alla bidragen är en strävan att lyfta fram – och i siffror belägga – invandringens reella komplexitet under den här perioden och därmed också skapa förutsättningar för ett mer nyanserat samtal om invandring över huvud taget.

Daniel Rauhut är docent och verksam som forskare vid Östra Finlands universitet i Joensuu.

Lovisa Broström är universitetslektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet