Hur är det att vara ung idrottande kvinna och leva med funktionshinder? Vilka femininiteter finns tillgängliga och vilka motståndsstrategier utvecklas? Vad kallas alla de andra, de som inte har funktionsnedsättningar? Är de funktionsfullkomliga eller rätt och slätt "normala"? I "Som vem som helst. Kön, funktionalitet och idrottande kroppar" tar sociologen Elisabet Apelmo fenomenologin som utgångspunkt för att utforska unga kvinnors levda erfarenheter av en kropp som å ena sidan betraktas som avvikande - den fysiskt funktionsnedsatta eller rörelsehindrade kroppen - å andra sidan betraktas som presterande - den idrottande kroppen. Tio idrottande unga kvinnor med fysiska funktionsnedsättningar har intervjuats och tre av dem har gjort videodagböcker. De berättar om pojkvännen med den snygga kroppen, om äppelpallning och snabba åk, och om acnen som framstår som en oerhörd katastrof jämfört med funktionsnedsättningen. I studien är kroppen central. Den är en källa till njutning och förtret: den är snabb och smidig, den ger upphov till smärta och läckage.I de unga kvinnornas berättelser uppstår paradoxalt nog en polarisering mellan den svaga och den starka individen. Subjektspositionen som positiv och kapabel - som en reaktion mot den svaga - är en av få som finns tillgängliga för dem. Med denna subjektsposition, liksom med distanseringen från offerpositionen, följer dock inte bara en svårighet att klaga utan också att uttrycka smärta, förtvivlan eller trötthet över att vardagen är besvärlig.I frasen "jag är som vem som helst" och dess många varianter i det empiriska materialet inryms begäret efter normalitet. Enligt samma logik som gör att den tillskrivna svagheten leder till framhävandet av styrka, leder den avvikelse som påläggs dem till framhävandet av en accentuerad normalitet. Den könlöshet som tillskrivs människor med funktionsnedsättningar tyder på att om funktionaliteten inte är "normal", finns det heller inte utrymme för ytterligare en kategorisering. En tolkning av materialet är att det annorlundaskap som funktionsnedsättningen anses utgöra i familjen liksom i samhället, ses som en utsatthet som måste uppvägas med normalitet, vilket i sin tur har lett till att intervjupersonerna socialiserats in i en kompensatorisk vanlighet.Elisabet Apelmo är sociolog och verksam vid Sociologiska institutionen, Lunds universitet.