Människorna i Clemens Meyers "Natten och ljusen" har det inte alltid så lätt med självförtroendet och självbehärskningen. Så hör de heller inte till de privilegierade i dagens tyska samhälle och tvingas ofta vara uppfinningsrika för att klara sin marginaltillvaro. Och varje problem har förstås sin lösning. Vill man förklara sin kärlek till kvinnan man brukar betala för kärlek behöver man ju bara lära sig några lämpliga fraser utantill på hennes språk. Och måste hunden genomgå en dyr operation finns alltid galoppbanan till hands, för om man inte kammar hem den där storvins­ten i ett sådant desperat läge, när skulle man göra det då? Och det är väl inte så dumt att man som vältränad boxare också är bra på att springa? Allting ordnar sig på ett eller annat vis i Meyers drastiska, drabbande och ömsinta berättelser, inte alltid till det bästa, det är sant, men inte alltid till det sämsta heller. Tillvaron är ju som den är. Om Clemens Meyers "Våld. En dagbok", som Daidalos publicerade 2011, skrev Jenny Maria Nilsson i SvD: ?Det är hypnotiskt och klaustrofobiskt och ibland tror jag hela boken är något som gått över styr. Men möjligen är det så att han leker med oss, att han inte är underordnad sin problematiska personlighet som han vill få oss att tro utan behärskar texten och vill ha det så här. [?] Får se om han är här om 30 år, då skulle han kunna vara en författare som nämns i förhandspekulationerna kring Nobelpriset.?