Det som intresserar Koselleck är inte »tid» som ett abstrakt, logiskt problem, utan »tider», i betydelsen olika, historiskt föränderliga sätt att erfara, föreställa sig och konceptualisera tiden. T.ex. är det stor skillnad mellan antikens cirkulära historieuppfattning, där perioder av uppgång och nedgång, lycka och olycka följer på varandra i en evig rundgång, och den moderna framstegstanken där historien tar form av en linjär process som oundvikligen leder fram mot vår egen tid. Den moderna världen kännetecknas enligt Koselleck av en grundläggande asymmetri mellan erfarenhetsrum och förväntningshorisont: den senare frigör sig från det förra, förväntningshorisonten är inte längre begränsad av de hittills gjorda erfarenheterna. Samtiden befinner sig i en brytning med det förflutna och öppnar sig mot framtiden. Denna asymmetri hänger enligt Koselleck samman med en acceleration av själva den historiska tiden. Ingående dokumenterar han framväxten av denna tidsupplevelse och hur den efter 1750 resulterar i uppkomsten av epokbegreppet »nya tiden» och i ett begrepp om »historien som sådan», eller historien i ental, till skillnad från den tidigare flertalsformen »historier». Den gamla föreställningen om historien som en exempelsamling som man kan lära av för nuet ersätts av föreställningen om historien som en process, en rörelse - och dessutom som en accelerande rörelse där erfarenheter allt snabbare förlorar sin giltighet. Artiklarna i denna bok ingår, som fem av fjorton, i Vergangene Zukunft. Zur Semantik geschichtlicher Zeiten (1979). Boken är försett med en inledning av Helge Jordheim.