Varken de antika tänkarna, med Aristoteles som främsta namn, eller 1700-talets stora statsteoretiker, såsom Rousseau eller Montesquieu, uppfattade valet som en särskilt demokratisk metod att utse politiska ledare. I stället såg de lottningen som den demokratiska urvalsmetoden framför andra. Det visar Bernard Manin i denna fascinerande genomgång av en central del av den politiska idéhistorien. När de representativa styrelseskicken infördes i slutet av 1700-talet skedde det i medveten avsikt att begränsa det folkliga inflytandet. Den stora skillnaden mellan direktdemokrati och representativ demokrati går mellan system som bygger på lottning och sådana som tillämpar val, hävdar Manin. I en avslutande teoretisk analys av valets mekanismer visar han också att valet till sin natur är elitistiskt: det leder oundvikligen till att personer som är överlägsna väljarna blir utsedda till makthavare/representanter. Bernard Manin är professor i statsveteskap vid New York University och forskningschef vid Centre National de la Recherche Scientifique i Paris.