Vem får egentligen vara svensk? Hur länge ska man bo här innan man har bevisat sin svenskhet? undrar Marisol. För att vara svensk ska man se mer svensk ut än vad vi gör, säger Isabel som är adopterad från Centralamerika. Julia tycker att hon är lika svensk som sina innerstadskompisar, fastän hennes pappa är från Chile. Mariela kallar dem som blonderar håret och skaffar blå linser för "svensk-wannabes". Genom att intervjua en grupp unga kvinnor med bakgrund i Latinamerika boende i Stockholmsområdet belyser sociologen Catrin Lundström frågor om svenskhet och diaspora utifrån aktuella teoretiska diskussioner om kön, ras/etnicitet, klass, sexualitet och plats. Det är en skildring av de informella gränserna som omgärdar den svenska positionen, om varför man inte kan säga att man kommer ifrån Sverige fastän man är född här. Studien diskuterar hur föreställningar om ras och ursprung utgör centrala idéer i nationens gränsdragningar, och hur de formas i samspel med andra maktordningar. Svenska latinas. Ras, klass och kön i svenskhetens geografi rör sig i skärningspunkten mellan den lokala kontexten och globaliseringens processer, mellan vardagsrasism och politiska exilhistorier, mellan förorten och Bronx. Vi får inblick i berättelser om salsadiskotek, den kubanska revolutionens symbolik, hiphop-klubbar och svenska villaförorter. Måste man gilla salsa om man är latinamerikan? Varför lyssnar inte Violeta och hennes kompisar på popgruppen Kent? Är alla latinamerikaner vänster? Varför tror Fernanda att svenskar är rädda för henne? Studien har teoretiska rötter inom fälten kulturstudier, feministisk teori, kulturgeografi och latino/a studies som här placeras i en svensk kontext.