Henning Berger (1872–1924) gjorde omedelbart succé med novellsamlingen Där ute (1901), om sju hårda år som emigrant i Chicago. Han förde in en tidigare okänd storstadspuls i den svenska prosan. Med sin känsla för stadens dramatik och poesi skrev han sedan om Stockholm med nervös känslighet och livfull impressionism. Han noterade färgernas spel, lukter och ljud och beskrev staden med topografisk precision. Man imponerades av Bergers ”målaröga”, med sinne för den talande detaljen, och han kallades för litteraturens Zorn ”med det tusendjävla i penseln”. Med särskild inlevelse beskrev han stadens undanskuffade och luggslitna existenser. Skräcken för fattigdomen är ett återkommande tema. Hans stora mästerverk var den självbiografiska romanen Drömlandet. (1909). Inte sedan Strindberg hade någon återskapat det myllrande livet i huvudstaden med samma medryckande livfullhet och med samma riv i pennan. Den onekligen sakkunnige Hjalmar Söderberg slog fast: ”Som ur-äkta Stockholmsskildring har ingen gjort något bättre, eller ens lika bra.” Men Bergers popularitet föll lika snabbt som den stigit. Under firandet av en framgång på Dramaten råkade han av våda skjuta ihjäl en författarkollega. Efter en kortare fängelsevistelse flyttade han till Köpenhamn. Landsflyktens vanära kombinerat med tiotalets nya litterära vindar gjorde att han föll i oförtjänt glömska. Detta urval av Henning Bergers bästa Stockholmsnoveller vill påminna om en språkkonstnär, som får ett försvunnet Stockholm att återuppstå som en trollbindande hägring.