I Uruguay, Latinamerikas tryggaste land och ett väl utbyggt välfärdssamhälle, vaknade människorna en dag 1973 till ljudet av militärstövlar. Parlamentet hade upplösts och landet hade förvandlats till en regelrätt diktatur. Den inhemska stadsgerillan Tupamaros var nedkämpad. Medelklassen i det lilla landet, där alla kände alla, såg med fasa hur deras egna tonåringar fängslades och torterades. En av dem var den då 19-åriga Ana Luisa Valdés. Många gick under i fängelset men Ana beslöt sig för att överleva och bära vittnesmål om vad som hade hänt. Efter fyra år släpptes hon och fick politisk asyl i Sverige. Trettiotvå år senare har hon skrivit berättelsen om sig och sina många generationskamrater och om resan tillbaka till Uruguay för att möta det förflutna. Boken handlar om upproret, om kampen mot sorgen och döden, mot smärtan och glömskan, om att aldrig ge upp. Vittnenas röster bygger en kollektiv berättelse som påminner oss om att de skyldiga fortfarande är fria och att deras offer, de döda och de levande, kräver upprättelse.