Strax före midnatt den 30 oktober 1998 utbröt en våldsam brand i en festlokal på Backaplan i Göteborg.
I gryningen stod det ofattbara klart att 63 unga människor fått sätta livet till i en av de största katastroferna i Sverige i modern tid.
Merparten av festdeltagarna kom från Göteborgs invandrarförorter och branden på Hisingen satte för en kort tid strålkastarljuset på en fråga som framstår som en av vår tids viktigaste hur segregationen i de svenska storstäderna ska kunna brytas. Medierna beskriver i allmänhet förortslivet som hotfullt och annorlunda. Men för de unga invandrarna är det förorten som står för tryggheten. I sin egen kultur, i hip hopen och rapmusiken skapar de själva sin egen berättelse, sin kärleksförklaring till den egna betongen.
Samhällsforskaren Ove Sernhede har under mer än två år följt ungdomar i Göteborgsförorten Hammarkullen. Många av dem han träffar uppfattar sig överhuvudtaget inte som delaktiga i det svenska samhället. De hämtar i stället sin inspiration och sina kontaktnät från världens stora metropoler, från Los Angeles, Santiago eller Berlin. Deras identitet byggs upp i spänningsfältet mellan det lokala och det globala. En vanlig T-shirt i Göteborgs-förorten har på bröstet Hammarkullens symbol och på ryggen texten citizen of the world.
Förortslivet är fyllt av sociala problem och känslor av utanförskap. Men här finns också engagemang, sammanhållning och en spontan förståelse för att all kultur uppstår genom blandning.

Ett betydelsefullt bidrag till förståelsen för hur en global och urban kulturform skapar mening åt och möjliggör motstånd för några av samhällets mest utsatta grupper.
Flamman