Inte ens sitt eget namn fick han behålla, den kurdiske pojken Hemê som föddes 1953 i en liten stad i den kurddominerade delen av Turkiet. Hans modersmål fick inte finnas. Och regimen var framgångsrik; först vid 18 års ålder, under sin första fängelsevistelse, såg han för första gången kurdiska i skriftlig form. Alltsedan dess återskapade Mehmed Uzun med oändlig möda sin kurdiska identitet. Den togs ifrån honom redan den första skoldagen, efter en barndom med tryggt familjeliv men som var präglad av den kurdiska befolkningens utsatthet. Sedan regimens förföljelse gjort tillvaron i Turkiet omöjlig, flydde Mehmed Uzun till Sverige 1977, och levde här i trettio år. Plågad av exilens vedermödor och känslan av främlingskap sökte han sig tillbaka till sina rötter, med hjälp av språket, och beslöt att bli skönlitterär författare på kurdiska. Detta språk återerövrade och utvecklade han med stora ansträngningar i en modern kurdisk romankonst som resulterade i åtta romaner. Även efter landsflykten blev han utsatt för upprepad förföljelse av den turkiska regimen. I Själens regnbåge, hans självbiografi, berättas om första gången som han åtalades för att ha stött en terroristisk organisation med sin roman Ljus som kärleken, mörk som döden.