Min berättelse är mitt eget livsöde. Jag är aktiv, utåtriktad och livsbejakande men drabbas plötsligt i vargens timma, klockan 03:33, av en svår hjärtinfarkt och går över gränsen, med märkliga nära-döden-upplevelser, innan man lyckas återuppliva mig på nytt. Jag liksom andra har tagit livet för givet, men från och med detta ögonblick är varje dygn en överlevnadskamp med dödsskräck, smärta och skrämmande svarta hål i natten.
När mitt hjärta till slut lugnar ner sig drabbas jag på nytt, nu av cancer, först i halsen och lite senare i form av en ärftlig hormoncancer, som är mycket aggressiv. Min prostata och sädesblåsa är angripna, liksom lymfkärlssystemet. Jag får min dödsdom, ett halvår, i bästa fall ett par år om jag genomgår den behandling läkarna föreslår.
Min berättelse handlar inte bara om sjukdom och död, utan också om liv och vilja till liv. Först när jag blir allvarligt sjuk blir livet riktigt viktigt. Det får en helt annan dignitet, man tar vara på nuet och stunden. Min framtid är just nu. Varje morgon vaknar jag och är tacksam att finnas till. På sjukhusen kallas jag numera för överlevaren, och det är min avsikt att det så skall förbli länge än.