Den frihet att välja metod man som lärare har innebär att man får – och även bör – pröva sig fram bland de pedagogiska förfaringssätt som står till buds. Denna frihet är självfallet också förutsättningen för att nya arbetssätt skall kunna utvecklas. För Wittingmetodens del rör det sig just om att friheten tagits tillvara på det sättet. Gensvar I bokens första kapitel ”Wittingmetodens utveckling och tillämpning – en metodfrihetens praktiska konsekvens” beskriver Maja Witting metodutvecklingen i ljuset av den atmosfär av tilltro och förtroende som metodfriheten gav åt arbetet i skolan. Författaren redovisar också metodens vidare framväxt under ett antal år, då den möttes av ett allt starkare gensvar inom olika delar av utbildningsväsendet. Debatt Det andra kapitlet med rubriken ”Central metodstyrning – ett uttryck för frihetens begränsade giltighet” innehåller en redogörelse för hur metoden blev indragen och negativt beskriven i den debatt kring läsmetoder som ägde rum i ”Lärartidningen/Svensk skoltidning” under åren 1977–1986. Där redovisas också hur Skolöverstyrelsen i kommentarmaterialet ”Läsa” på hösten 1986 presenterar ett antal argument mot att använda metoden. Kapitlet innehåller dessutom en redovisning av de många och kraftfulla reaktioner som kommentarmaterialet väckte och av den omskrivning som man på Skolöverstyrelsen blev tvungen att genomföra. Metodmedvetenhet I det tredje och avslutande kapitlet ”Metodfrihetens förnyade möjligheter” beskriver Maja Witting hur arbetet kunnat gå vidare. Hon nämner där den viktiga funktion som metodens tidskrift ”Metodkontakt” haft och vad akademiska poängkurser och annan fortbildningsverksamhet samt nytillkommen metodlitteratur betytt. Avslutningsvis betonar Maja Witting lärarens metodmedvetenhet som en omistlig faktor för framgången i metodarbetet.