Du hör sirenerna, kort därpå knackar det på din dörr. Du öppnar. En serieroman om att våga fast man inte vill.

Hur fan blev det såhär? Nyss halvlåg jag i mitt rum och spelade Mortal Combat 3 med Ubbe. När jag inte gick och såg Hellevik Tigers spela. Alla visste att det var tack vare Youssef som de alltid vann. Till och med Albin fattade det, även om han sa att alla svarta var apor. Men han menade väl dom på flyktingförläggningen. Det var dom som skulle ut, sa alla. Utom jag. Och kanske Alva… som kanske, kanske skulle bli min tjej.

Om det ändå aldrig knackat på min dörr den där natten. Det var då det startade. Och det var då jag insåg att ingen var den man trodde. Inte ens jag själv.

En serieroman som ställer en del kniviga frågor. Måste man tycka lika? Styr man över sig själv? Vad är egentligen mod? Kan man älska alla?