Sveakampen utspelar sig på vikingatiden, i trakten runt Mälaren. Sjuttonårige Udo ska ut på sin allra första resa. Helst hade han ju velat följa med sin far Boge  som tillsammans med Gånge Rolf ska segla i ledung till Frankernas rike  men en tur till Birkö är inte det sämsta. I synnerhet inte som han får segla med eget fartyg, krist-skeppet Helga. Resan är inte ofarlig, på Mälaren härjar många silversökare och plundrare. Birkö är Mälarens stora marknadsplats, och hit kommer folk från hela Norden. Ingen av Udos vänner har varit i den berömda staden, men alla är de överens om att de ska hitta sig en kvinna, umgås med hövidsmannasöner och dricka Midsommar med självaste kung Ole. Och dessutom har de föresatt sig att de ska vinna det stora spelet, Sveakampen, som hålls vart tredje år. Vad Udo inte har en aning om, är att han i sin packning bär på någonting som är av största betydelse för kungen. Och när Sveakampen är i full gång tornar fientliga segel upp sig mellan mälaröarna. Kung Oles halvbror Magnus, han som alla trodde död, har återvänt för att ta makten. Nu kan bara Udo och hans snabbtänkthet rädda kungen från att få huvudet satt på påle. Sveakampen är en mustig vikingasaga med färg och doft, och det är Martin Erikssons debut som författare. Språket är inspirerat av klassiska vikingaberättelser, och hans känsla för rytm, hans dragning till det drastiska och lätt absurda, samt inte minst den spännande handlingen, gör det till en bok man sträckläser. Hur trogen är den då historien? Martin Eriksson har en grundmurad kunskap om vikingatiden  han har själv seglat till Gotland i ett vikingaskepp, till exempel  men romanen är en skröna, och en lek med det förflutna. Författaren har en alldeles speciell förmåga att blanda nytt och gammalt på ett sätt som ger en fullständig närvarokänsla. Det enda man kan vara säker på är att det inte har hänt  även om det mycket väl hade kunnat göra det! På ett sätt skulle boken kunna kallas för en nyckelroman. Bland det myller av karaktärer som Martin Eriksson så träffsäkert målar upp, kan den insatte läsaren urskilja några av hans kollegor i den svenska musikbranschen. Och det är inte särskilt svårt att se att huvudpersonen Udo egentligen är ett porträtt av honom själv.