Höstterminen börjar med att fröken bestämmer att alla i klassen ska ha en hemlig vän. Det är bara det att på Vinnis lapp står det Vinni och det var nog inte precis så som fröken tänkt. Fröken ja, henne har inte Vinni så mycket till övers för och det är ömsesidigt. Fröken är inte riktigt så snäll som hon borde vara och framåt jul kör det ihop sig ordentligt. Vinni kan oftast strunta i frökens dumheter, men inte alltid ibland blir det bara för mycket. Å andra sidan finns ju Alex, klassens smartaste kille, som Vinni blir kär i. Ett litet tag är de ihop och det är härligt, riktigt pirrigt härligt fast sen går det där pirriga över. Och då är frågan vad de ska göra sen, kan man bara bli vänner igen precis som de var tidigare och bara strunta i det där med att vara ihop? Mitt i alltihop bryter mamma armen, och pappa måste resa in från Söndag för att hjälpa till att ta hand om Vinni och fixa julen och allt vad det är. Det gillar Vinni. Ja, inte att mamma bryter armen men att pappa bor hos dem igen och att de nästan, nästan är som en riktig familj. För hur mycket Vinni än gillar livet på söndag med pappa, och livet i stan med mamma så hade ändå det bästa nog varit om de alla tre kunde vara tillsammans jämt. Petter Lidbeck fortsätter här att berätta om en liten självständig och kul tjej som heter Vinni. Denna gång är det Vinnis liv hos mamma i stan som skildras, och en hösttermin då mycket händer. Här finns plats för lite mer eftertanke, och Lidbeck läser väl av en liten flickas vardag i Stockholm 1999. Vinnis vinter, är liksom första delen, Pappa på söndag, illustrerad av Kiran Maini Gerhardsson. Om Vinnis vinter skrev Uppsala Nya Tidning: Lidbecks befriande och okonstlade tilltal gör att man med glädje slukar både bryskheter och vuxenproblem som den naturliga del de är i tillvaron, också för barn.