Berättelsen handlar om de tysk-judiska barn och ungdomar som i början av andra världskriget på flykt undan nazismen och på sin väg till Palestina lyckades ta sig till de två nybildade kibbutzerna i Sverige. Boken tar upp ett hittills ganska okänt kapitel i den svensk-judiska nutidshistorien.
I den spännande inledningen får vi följa hur Hans Kaufmann som ung pojke år 1943 på fartyget M/S Flyvberg lyckades fly till Sverige från Gilleleje i Danmark. Tillsammans med 186 judar togs han väl om hand vid ankomsten till Höganäs hamn. Här fick han höra talas om att det fanns en ny kibbutz i Dalarna. I sällskap med ett antal judiska ungdomar satte han sig på tåget norrut mot kibbutz Hälsinggården utanför Falun. Vi får i boken följa hur Hans tillvaro kom att gestalta sig under de kommande åren.
I Staffan Nilssons text får vi ta del av intervjuer med några av dem som en gång bodde på Hälsinggården. Här berättas t ex om slöjd- och leksaksfabriken Pluba, som bland annat tillverkade dalahästar. Fabriken visade sig vara livskraftig och dess snickerier kom att positivt bidra till gårdens ekonomi. Fritiden var väl organiserad och ägnades bland annat åt undervisning i språk och politik. Verksamheten på Hälsinggården avvecklades år 1946.
På Svartingstorp i Finja socken i Skåne grundades redan 1936 den kibbutz som blev den första kibbutzen i Sverige. Ekonomin på gården blev dock problematisk och verksamheten avvecklades redan år 1940.
Den ideologiska bakgrunden var den sionistiska ungdomsrörelsen Hechaluz, som verkade i Tyskland redan under mellankrigstiden. Verksamheten organiserades som på en riktig kibbutz- ingen skulle stå över den andre - allt skulle delas lika.
Målsättningen var att förbereda rörelsens medlemmar - ungdomar mellan 18 och 35 år - på ett framtida liv i Palestina.