I viss allmänhet har vi först att anta om det finns en objektiv verklighet, bortom den subjektiva tankeverkligheten (utanför oss själva). Antar vi att så är fallet måste vi för det andra fråga oss om vi har möjlighet till korrekt kontakt med den verkligheten, så att vi har möjlighet att korrekt beskriva den. Antar vi också det har vi för det tredje att anta om den objektiva verkligheten är logisk eller ej. Antar vi att den är ologisk (och att vi har korrekt kontakt med den) så kan vi endast ge momentana, tillfälliga beskrivningar av den. Logisk analys rörande den objektiva verkligheten kan endast slumpmässigt vara korrekt, och är därför meningslös. Så för meningsfull logisk, särskilt matematisk, analys rörande den objektiva verkligheten är det nödvändigt att anta att den objektiva verkligheten är logisk.

För att vi ska tro oss om att äga mer än tillfällig kunskap om den objektiva verkligheten måste vi alltså anta att världen i den meningen är logisk, vilket givetvis talar för att vi helt enkelt måste anta att så är fallet. Men att bara anta detta, om än välmotiverat, är lite otillfredställande. Så därför sökes detta i detta arbete motiveras än djupare, än mer allmänt. De x som inledningsvis definieras i nästa avsnitt, ska ses som fenomen så allmänna att de principiellt kan indelas i subjektiva och objektiva x, men är då en samlingsbeteckning för särskilt dessa men egentligen alla former av x, eller mer specifikt alla former av x vår tanke kan uppfatta. För den enda möjlighet vi har att förstå världen med är vår tanke, utan tanke ingen förståelse, det kan låta trivialt, men är oerhört viktigt och grundläggande att inse.

Så att förstå världen handlar grundläggande om hur vi tänker. För det är vi som definierar våra teorier med vårt förnuft och med hjälp av våra (empiriska) erfarenheter erfarna av just förnuftet eller sinnet som vi också kan kalla det, om det så exempelvis är något direkt erfaret med ögat eller något indirekt erfaret med ögat genom skådandet av exempelvis någon kurva plottad av en dator.

Detta arbete, denna teori, inleder därför med en definition av grundläggande tankeprinciper där ledordet kan sägas vara meningsfullhet. Sedan framleds en världsåskådning på grundval av dessa (tanke)principer. De grundläggande principer som definieras: kontradiktionsprincipen (Kp), intensions(/substitutions)principen (Ip) och förhållandeprincipen (Fp), är alla konventionellt vedertagna, om än i mindre sträng mening än i detta verk. En avgörande skillnad är dock att dessa principer ses som grunden på vilken världen vilar. De är Världen kan man säga. De är generella (eviga) principer mäktigare än naturlagarna (de senare vilka över tid kan förändras). Konventionellt ses dessa principer som (axiomatiska) slutledningsregler för att (deduktivt) kunna avgöra giltigheten av argument. Dessa principer är så att säga inte världen (även om de egentligen är det, eftersom de antas giltiga i en analys av världen) utan endast (logiska) hjälpmedel för att (deduktivt) förstå världen (genom analys av argument (givet naturlagarna)). Enklare uttryckt görs konventionellt distinktion mellan analys och verklighet, även om man tror att analysen refererar till verkligheten. Men tror man att analysen korrekt beskriver verkligheten måste man också tro att analysens instrument de facto gäller i verkligheten, annars kan inte överensstämmelse råda, annat än slumpmässigt. Så om överensstämmelse mellan analys och verklighet föreligger, så kan analys och verklighet sägas vara ett och detsamma, om än i olika dimensioner.

Den (logiska) världsbild som utkristalliseras i detta arbete är rationell, i meningen att inget fenomen i den kan vara både det ena och andra på en och samma gång, och väldigt annorlunda än dagens einsteinska världsbild, vilket primärt beror på Einsteins tolkning av A. Michelson och E. W. Morleys berömda interferometerexperiment, vilket ges sin förklaring i avsnitten LJUSET och RELATIVITETSTEORIERNA.