När jag fick diagnosen utmattningsdepression och blev sjukskriven, började jag skriva den här boken som terapi. För mig skulle boken inte innebära några krav på mig, varken att den var tvungen att tryckas eller att den skulle bli så bra så att många skulle läsa den. Jag skrev den för min egen skull och för att jag alltid hade vetat om, att jag skulle skriva en bok om mitt liv. Tiden hade inte varit mogen innan. Vid tidpunkten för min sjukskrivning var jag glad om jag orkade skriva en mening eller ett stycke i boken under en dag. Vissa dagar skrev jag till min förvåning mer än så. För att kunna skriva till en början var jag tvungen att släktforska en del, samtidigt som jag också skannade in gamla fotografier från tiden då mormor var ung. Jag ville känna in mormor. Jag saknade henne så mycket och det hon gjorde för mig när jag var liten. Jag undrade varför jag, i mitt vuxna liv, alltid tänkt så mycket på tiden med mormor. Idag förstår jag att hon var en väldigt viktig person i mitt liv. Hon såg mig, hon stärkte mig, hon fanns där för mig när de andra inte gjorde det. Att vara med mormor i mormors trädgård var att vila från allt där utanför. Jag fick vila från allt som jag tyckte var svårt i barndomen. Jag fick växa och bara finnas till. Mormor Sonia älskade mig helt villkorslöst, så som riktig kärlek skall vara. Boken handlar mest om mig och min väg att finna mitt riktiga jag. Det var en svår och tung väg, men jag var tvungen att gå på den för att finna själen i mig och med det också min inre frid. Jag hade så länge undertryckt mina egna känslor och tankar. Jag hade lagt allt som jag ville göra i mitt liv åt sidan. Varför? Nu var jag på väg och boken var min fösta milstolpe på min nya livsväg, som jag skulle vandra på.