Svenskbrasilianarna från ”Nova Suecia” som tog sig över floden Uruguay till Misiones, Argentina, lämnade efter sig släktingar och bekanta som vägrade ge upp. Dessa bildade en liten grupp med enskilda familjer. Den större svenskpopulationen i Argentina samlades kring Villa Svea i Misiones, bevarade sitt språk, sina seder och religion. Bland de kvarvarande svenskarna i Brasilien försvagades denna identitet. Språket föll i glömska liksom sederna. Kyrkotillhörigheten avgjordes ofta vid valet av make/a. Den frikyrkliga väckelsen fick betydelse i Ijuí. När man blivit trygg i sin invandrarmiljö, söker de nya generationerna sina rötter. Det har vi fått klart för oss efter våra resor i Brasilien och Argentina. De svenska utvandrarna ger inga intryck av isolerad nationalism. Det är i stället frågan om ett sökande efter sina rötter, sitt ursprung, långt borta från förfädernas hemländer. Samma företeelse finner vi hos alla andra invandrargrupper. Det är en nyfikenhet som jag förmodar drabbar alla släkten. Nyfikenheten uppträder i många former och jag är glad över den klarhet vi har lyckats bidra med. När jag som ung präst för första gången tog mig över haven till den nya kontinenten, hade jag ingen aning om det som låg framför mig. Jag var helt oförberedd. Nu har 45 år förflutit och under denna tid har jag blivit mer och mer fascinerad över denna kontinent, dess blandning av människor, språk, traditioner, religioner mitt i en politisk verklighet som av hela världen betraktas som korrupt och ovärdig. Men ändå – på något underligt sätt fungerar samhällena och utvecklas! Men det finns undantag. År 2007 gav jag ut en reseberättelse som heter ”Ni kommer som en skänk från Gud”. Jag har hämtat kapitlet om guaraní-indianerna därifrån. Det är värt en omläsning. Det vore oriktigt att beskriva de svenska bosättningarna i Argentina och Misiones, som ligger i det gamla jesuitimperiet, utan att nämna den ursprungliga befolkningen. Behandlingen av denna är en skam för mänskligheten.